Det nyfödda barnet upplever sensationer genom öronen, munnen, huden, ögonen och infrån den egna kroppen. Barnet kan ännu inte tolka intrycken och blir rädd vid hastiga och hårda ljud och snabba lägesförändringar. Barnet blir lugnt av hudkontakt, hjärtljud, vaggande och lugna mänskliga röster, framförallt kvinnliga. 
Både mamman och pappan är viktiga för barnets psykiska utveckling. Det är t.ex. viktigt att båda har kroppskontakt med bäbisen och låter barnet få känna föräldrarnas hud mot sin egen och lukta på föräldrarna. Föräldrarna ska bära barnet på hjärtsidan om man vill att babyn ska bli lugnt. En del forskare menar att barnet hör ljud redan i magen och därför känner igen musik som har spelats och bekanta röster, speciellt föräldrarnas och kanske syskonens. Allt som är hårt och kantigt eller kallt väcker obehag, kanske till och med skräck hos ett spädbarn.
Barnet behöver fasta tider för att vara vakna, sova och äta för att få en känsla av harmoni och trygghet. Men föräldrarna måste vara lyhörda och improvisera när bebisen verkar behöva det. Det finns ingen anledning att låta barnet gråta länge. Varje småbarn behöver respekteras när bäbisen blir trött och behöver vila och inte orkar med mer stimulans. Det visar barnet genom att t.ex. gäspa, vända bort huvudet eller sluta titta på föräldern.
När bäbisen är fyra till fem månader är behöver av närhet som intensivast. Då är det viktigt att även pappan finns närvarande med sin kroppsvärme och doft, hjärtljud och hud. Med mamman får barnet ett nästan ett symbiosförhållande p.g.a amningen. Samtidigt är bebisen på väg att börja utforska gränser och undersöka själv och omvärlden. Det tar på mammas kind eller näsa och jämför hur det är röra vid den egna handen och foten i förhållande till mammas hud.
När barnet är omkring sex till åtta månader ler det inte mot vilket ansikte som helst. Nu har ett ansikte blivit viktigare än alla andra, som t.o.m. kan väcka rädsla. Barnet har nu fått ett visst minne och känner igen sin mamma när hon är närvarande, men kan inte minnas henne då hon är borta. Under den här perioden finns en större och mindre ”mammighet” som är en sorts ängslighet för att mista sin mamma. Det är enligt många experter ett tecken på en viss mognad hos barnet.
Barnet bygger sedan upp en trygghet genom många små separationer. En del i detta är titt-ut-lekar. Leken hjälper barnet att handskas med ångesten då det får försvinna och sedan komma tillbaka igen.
När barnet är ett år har en trygghet byggts upp.Barnet är ofta glad och vill gärna utforska omvärlden.
Barnets sociala- och motoriska utveckling
En viktig del av den sociala utvecklingen kommer när barnet kan börja kommunicera. När barnet är ca nitton veckor börjar det kunna sätta ihop vokaler och konsonanter och säga korta ord (dada, appa) och meningar. Bäbisen kan även urskilja en viss röst bland flera som pratar. Nu reagerar de också för upprörda röster, som gör att de blir rädda. Mjuka, glada röster och välbekanta röster gör bebisen glad.
Mellan nitton och tjugosex veckor utvecklas motoriska färdigheter och barnet svarar på sånger och ramsor, kittellekar och titt-ut-lekar med föräldrar och syskon. Barnet ”klänger” ofta på en förälder och vill vara med. Barn som är socialt begåvade kan efterhand börja manipulera omvärlden genom att låtsas vara glada eller ledsna. Under den här tiden kan också föräldrarna låta barnet peka i böcker och försöka härma ordet som den vuxne säger.
Andra artiklar som kan intressera dig:
Ett barns fysiska utveckling från nyfödd till 1 år
